Pokkaruotsi enligt mej
Maria Ohisalo var den som gav begreppet pokkaruotsi vingar, efter en tvåspråkig valdebatt, våren 2023. Det finurliga ordet ska enligt Svenska Yle ha myntats av partikollegan Rosa Meriläinen. Pokkaruotsi, till skillnad från pakkoruotsi (tvångssvenska) innebär att våga använda den svenska du kan, även om det skulle avvika från standardsvenskan ibland.

Efter att ha handlett mina första testpersoner i pokkaruotsi, ville jag bara fortsätta! Deltagarna pusslade först ihop olika meningsfragment för att berätta lite om sej själva. Detta gjorde de med hjälp av kommunikationskort som jag utformat för ändamålet. Den finska översättningen fanns på baksidan av kortet, tillsammans med ett exempel på hurdana ord eller ordformer som passade ihop med det. Ingen behövde säga något överhuvudtaget, men alla ville.
I pokkaruotsi försöker jag uppmuntra vartenda ord som deltagaren säger på svenska. Om jag frågar dej ifall du talar svenska och du säger ”nej”, så kunde du åtminstone det ordet. Med kommunikationskorten kan jag se till att alla förstår det jag säger. Om jag märker att någon är osäker, visar jag upp ett eller flera kort, svenska sidan – finska sidan – svenska sidan igen. Samtidigt säger jag min mening igen. Men de allra flesta verkar snarare bli förvånade över hur mycket de faktiskt förstår. Jag undviker att tala finska men gör det absolut om behovet finns.

Självklart anstränger jag mej för att tala tydligt och långsamt, men med naturlig melodi och inlevelse. Dessutom är kroppsspråket till stort stöd. Det här är något jag själv lärde mej via introduktion till tecken som stöd, TAKK. En gest, en bild eller ett kort ger lyssnaren något konkret att fästa sej vid. Orden som försvinner ut i luften så fort jag sagt dem blir då lättare att uppfatta. Kommunikationsmetoderna konkurrerar alltså inte, utan de stöder varandra. Det här vet man inom småbarnspedagogiken och inom kretsar med kunskap om neuropsykiatriska funktionsvariationer. Varför använder man det inte mera i all språkundervisning?

Jag började också småningom använda bildstöd med mina egna barn. Snabbt upptäckte jag till min stora förvåning att jag själv blev mindre trött av till exempel plockande och städande, av- och påklädningssituationer eller omorganiseringar. Kognitiv enkelhet var precis vad min trötta hjärna behövde. Att hoppa över ”vilken låda var det nu…” gör att det blir mera energi kvar för annat.
I pokkaruotsi försöker jag kombinera mina kunskaper och erfarenheter inom språk, pedagogik, neuropsykiatri, familjeliv, egna misslyckade försök att lära mej finska, egna erfarenheter av att småningom faktiskt börja tala finska, och så vidare. Jag är ingen pedagog till utbildningen, men har redan börjat med någon liten pedagogikkurs via öppna universiteten för att få mera kött på benen. Det här kommer att bli något riktigt bra! Skicka gärna förslag på var du tycker att pokkaruotsi skulle behövas.